Snövit

by Marie Hermanson

I Marie Hermansons stämningsmättade och sinnliga roman kommer vi Snövit mycket nära. Hon är en ung kvinna - på en gång yrvaket kroppslig och drömmande; längtande och tvekande - och det ger nya laddningar åt hennes möten med män och dvärgar. Vi känner igen henne från sagan, men det är ändå som att nalkas henne för första gången.

178 pages, Hardcover

First published January 1, 1990

Reviews

[Elin · Rating 4 out of 5]

I liked almost everything about this book. There are a bunch of wonderful pages with beautiful language. It is like drinking something sweet. It was pure joy to read big parts of this book.

Even though I very much enjoyed this book, I did not like the ending. It felt rushed, or maybe not thought through. I get that it was the story about snow white so the main event should be the same, but it just made Snow white look like she did not learn anything at all. She was still as innocent and dependent as she had been from the beginning. Maybe she wasn't meant to learn anything. Maybe that was not the point. And I guess that is fine, but it just felt very creepy that she wakes up and just goes with the prince who we know nothing about. And also that the witch get no good ending either. She is just gone.

All in all I really liked it. It was just the last 20 pages that I did not agree with as much. But it was still a very interesting take on Snow White.

[Mina Widding · Rating 3 out of 5]

Jag gillar stämningen, språket, det lite kusliga och kortfattat poetiska, och att det är en slags mer realistisk variant av sagan (särskilt delen då hon blir ensam i skogen tyckte jag om, och Hermanson brukar vara bra på att skildra natur). Men det är lite för många lösa trådar som inte får någon förklaring, som bara blir märkliga, sagan går inte ihop.

[Vilvery · Rating 3 out of 5]

Min tredje Hermanson efter den ljuvliga Det finns ett hål i verkligheten som jag kommit tillbaka till många gånger och den underfundigt charmiga Svampkungens son. Det här är Hermansons första roman. Och det märks. Den är inte alls lika väl avvägd som till exempel Svampkungens son. Stilen svajar lite. Den blir aldrig, aldrig dålig. Men den verkar skifta som om författaren inte riktigt har samma stilistiska självsäkerhet hon sedan får.

Snövit är den klassiska sagan återberättad med en poetisk och inåtvänd ton som innehåller många miljöskildringar och inre reflektioner. Det är alltid vackert, bitvis också mycket välskrivet. Men, som sagt, inte alltid helt väl avvägt. Ser man romanen som helhet läggs alldeles för mycket tid på Snövits irrande i skogen i jämförelse med mötet med prinsen och hennes uppvaknande i slutet, som klaras av på ett par sidor. Överhuvudtaget känns slutet ganska abrupt och lite snopet. Mycket av de stämningar som byggts upp i boken, främst dvärgarna emellan, leder liksom aldrig någon vart. Dessutom saknar jag någon typ av tillbakakoppling till Snövits tidigare liv. Jägaren, fadern, styvmodern.

Bäst är nog boken när den berättas från dvärgen Grumles perspektiv, passagerna kring smidandet av egna nycklar och successivt frångående av traditioner är suggestivt och klaustrofobiskt skildrat. Som helhet lyckas dock berättelsen inte riktigt beröra mig. Jag är osäker på varför. Svampkungens son var inte på långa vägar lika bra som Det finns ett hål i verkligheten men jag blev i alla fall verkligt engagerad i den boken. Den här känns mest... fin. Bara.

[Neboha Anezka · Rating 3 out of 5]

En klassisk saga ur en annan synvinkel. Hermanssons Snövit känns mer lyrisk och personlig. Som en dikt i form av en novell. Sagan berättas ur Snövits, jägarens och dvärgernas perspektiv vilket då och då leder till förvirringen eftersom gränserna mellan perspektiven ibland inte är så tydliga. Om ni tycker om berättelser som hanterar olika sinnesrörelser och som påminner om en sagolik dröm då fångar Snövit ert intresse. En ren romantisk novell.
Till slutet känns dock som om författaren blev trött på skrivandet. Allting sker ganska fort på de sista sidorna.

[Betty · Rating 3 out of 5]

Läste som lånebok på typ nittitalet, minns tyvärr mest att den vuxnare tolkningen gjorde intryck på mig. Jag skulle vilja läsa om den.